Har inte känt för att blogga på ett tag, vi fick inte det beskedet vi hade hoppats på i Göteborg. De hittade inget hjärtljud på fostret, och var mindre än beräknat. Vi ska ner på fredag för ett nytt ultraljud, och då ska de se om de hittar det, annars så är det dött. Kan även hända att jag får missfall i veckan sa dem. Så minsta lilla det känns i magen så blir man orolig. Denna vecka kommer att vara tortyr när man inte vet om det lever eller inte. Läste även på nätet att även om fostret är dött så är det inte alltid kroppen hänger med så den tror fortfarande att den är gravid. Jag har känningar i magen som jag alltid har haft, har även börjat må illa igen, sen igår, men man vet ju inte om kroppen luras eller inte. Det börjar kännas så orättvist, här kämpar man, har gjort 3 provrör och äntligen så tror man att man ska få sitt efterlängtade barn. Men vi får väl ta oss igenom detta och hoppas på det bästa.
Gunde har varit med min syster och "jobbat natt", han hade varit jätteduktig. Men han hade blivit rädd för sopnedkastet, förståligt han har ju aldrig sett/hört sådant förut. Var och firade min mormor på förmiddagen och då fick han följa med, mormor tycker det är kul när han är med, men han blir bortskämd...
Björn håller på att klippa gräset, jag brukar göra det men han sa att han tog det idag så tack för det. Blev ett långt och lite osämmanhängade blogginlägg men kände att jag behövde skriva ner lite av mina tankar. Ha det så bra!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ni är så underbara människor, och livet är så jävla orättvist. Jag ber till gudarna att de har fel!
SvaraRaderaHej Karro.
SvaraRaderaJag är så himla ledsen över det du skriver,jag var en av dom/er som kände en sådan otrolig glädje över att ni skulle få en liten,men nu ska vi inte sluta tro och hoppas,låt nu veckan bara gå och tänk på den där killen som fick dommen cancer,läkarna gav inget hopp,man skrev ut Morfin i massor och killen fick åka hem och vänta på döden,men han dog ju aldrig så det blev en ny undersökning,då fann man ingen canser alls,nu går grabben omkring med abstnensbesvär efter sitt Morfin och ska visst stämma de första läkarna.
I ditt fall vet man ju då säkert inget ännu,men ingen kan ju förbjuda oss att tro och hoppas,sedan får vi se.
Anna-Lena och jag tänker på er varje stund och vi hoppas att allt slutar lyckligt.
Tusen kramar till er där borta.
Ni ska se att de löser sig, ni e ju en bit på väg redan. Hoppas för er skull på ett positivt svar i Göteborg, för de e ni värda. Finns här, de vet ni så.....
SvaraRaderaMorgan